Teaching in Nepal: Poon Hill

Vandring med familjen till Poon Hill

Fem dagars vandring i Himalaya är nu över och vi är tillbaka i Kathmandu. Vandringen var molnig men bra ändå. Vi gick ca 6timmar om dagen upp och nerför stentrappor. Vi gick genom rhododendronskog och genom bergsbyar. Höjdpunkten skulle varit soluppgången från Poon Hill men efter en timmes vandring uppåt kunde vi bara se moln. Som tur var kunde vi se soluppgången från stugan där vi bodde på morgonen efter.

Maria, en molnig morgon pa Poon Hill

Soluppgang over bergen

Tyvärr blev både jag och Maria dåliga under de två sista dagarna av vandringen. Jag fick höjdsjukan och maria magsjuka. Höjdsjukan gjorde att vi var tvungna att gå ner 1000 höjdmeter och när jag vaknade på morgonen kändes det som jag knappt kunde lyfta benen, jag spydde och hade inga krafter alls. Guiden fick hålla i mig hela vägen ner och vi fick stanna på en sovpaus mitt på dagen, trots det orkade jag inte gå hela vägen. Som tur var fanns det bilväg en kort bit så vi hoppade in i en jeep och kunde på så vis korta ner vandringen med ca två timmar. Väl framme vid kvällens sovlodge så var det marias tur att bli dålig. Först trodde vi det berodde på jeepturen (som var aningen skumpig) men åksjuka brukar sällan hålla i sig en hel natt. Troligtvis var det en släng av magsjuka/matförgiftning som hon fått. Det gick som tur var snart över och nu mår båda jag och Maria prima!

Jag i vart kalla sovrum

Maria, i vart kalla sovrum

Vandringen tog på våra krafter och vi var nog alla rätt nöjda med att få åka tillbaka till Pokhara efter fem dagar vandring. I Pokhara gick vi i affärer, njöt av solen och fick välförtjänt massage. Jag sprang även på några av mina gamla trekking- och volontärsvänner. Mycket kul när man känner igen folk på gatan i dessa tidigare väldigt främmande städer. Det visar på hur litet Nepal är, eller så handlar det snarare om att alla turister åker till samma ställe...