Poon Hill

Vandring med familjen till Poon Hill

Fem dagars vandring i Himalaya är nu över och vi är tillbaka i Kathmandu. Vandringen var molnig men bra ändå. Vi gick ca 6timmar om dagen upp och nerför stentrappor. Vi gick genom rhododendronskog och genom bergsbyar. Höjdpunkten skulle varit soluppgången från Poon Hill men efter en timmes vandring uppåt kunde vi bara se moln. Som tur var kunde vi se soluppgången från stugan där vi bodde på morgonen efter.

Maria, en molnig morgon pa Poon Hill

Soluppgang over bergen

Tyvärr blev både jag och Maria dåliga under de två sista dagarna av vandringen. Jag fick höjdsjukan och maria magsjuka. Höjdsjukan gjorde att vi var tvungna att gå ner 1000  höjdmeter och när jag vaknade på morgonen kändes det som jag knappt kunde lyfta benen, jag spydde och hade inga krafter alls. Guiden fick hålla i mig hela vägen ner och vi fick stanna på en sovpaus mitt på dagen, trots det orkade jag inte gå hela vägen. Som tur var fanns det bilväg en kort bit så vi hoppade in i en jeep och kunde på så vis korta ner vandringen med ca två timmar. Väl framme vid kvällens sovlodge så var det marias tur att bli dålig. Först trodde vi det berodde på jeepturen (som var aningen skumpig) men åksjuka brukar sällan hålla i sig en hel natt. Troligtvis var det en släng av magsjuka/matförgiftning som hon fått. Det gick som tur var snart över och nu mår båda jag och Maria prima!

Jag i vart kalla sovrum

Maria, i vart kalla sovrum

Vandringen tog på våra krafter och vi var nog alla rätt nöjda med att få åka tillbaka till Pokhara efter fem dagar vandring. I Pokhara gick vi i affärer, njöt av solen och fick välförtjänt massage. Jag sprang även på några av mina gamla trekking- och volontärsvänner. Mycket kul när man känner igen folk på gatan i dessa tidigare väldigt främmande städer. Det visar på hur litet Nepal är, eller så handlar det snarare om att alla turister åker till samma ställe...

Rhododenron skog

Fish Tail (ett vackert berg) syns om man tittar noga i mitten av bilden

Ett av manga vattenfall utmed vandringsstigen

Pappa och mamma i en av de kallaste lodgerna

Family Visit

My family has now been traveling with me in Nepal for the last 7 days. Feels nice to not travel alone and to have someone to share everything with. So what have we done so far? Well, on our first night together we went out for dinner with my volunteer friend Mike. I got some real food (pizza) and my family got to experience the touristy Kathmandu by sitting on the floor eating vegetarian food.

On day two we woke up early and took the bus to Chitwan. Got off in Narayangarth and went by taxi to my first host family in Rampur. My host family were very excited about us visiting and thought my family was "rambro chaa" = very beautiful. We also went to the orphanage where I spent my first month in Nepal and I have really missed those kids. Felt awful to leave them when I knew this time it would probably be the last time.

Day three we had a goodbye ceremony at the orphanage for me and then we said goodbye to my host family. We all got necklaces made by flowers and we were given enough tikka to make us look like warriors. We left Rampur for Fulbari and the monastery in which I taught for three weeks. We played games with the monks and gave them a few books which my family had brought from Sweden. I also left a folder for volunteers to use in the future. The folder contained a lot of material from my colleague Pia (thanks Pia!), and a few notes on what we had done with the monks previously. I also left one folder with each monk's name on it, the folder is to keep all the work each monks makes in class, to make it a bit easier for future volunteers to know what they have worked with earlier. We left the monks at 4.30 and went by taxi to Sauraha, more known as Chitwan's National Park.

Day four started with elephant riding at 7 O'clock. We got to see deer and birds but no rhino. Fortunately, our hotel manager were waiting for us at the end of our elephant ride. He knew there were rhinos not far from there and ordered our elephant rider to turn around and take us there, so he did! We saw two rhinos drinking by a small water hole and we were really close. They were big but not as big as when you see them from ground level. After lunch we went on a jungle walk. We walked for four hours but it wasn't until the very end that we saw a rhino. The rhino had made it all the way to the shore of the town, which apparently is very uncommon. After our long jungle walk we had dinner at a fancy restaurant and were picked up by our hotel manager, Raju. Raju drow us to a cultural show which I had seen last time I went to the national park. Unfortunately the show was full, but luckily we had Raju with us. Raju managed to get us the best seats by carrying a bench from outside into the middle of the aisle. We ended up with the best seats and the show was great, just as I remembered it!

Day five was the day we went to Bandipur. Bandipur is a small old Newari town on the road from Chitwan to Pokhara. We went there by bus and got there by lunch time. We had lunch overlooking the mountains which surround the town. The entire day was spend just wandering around and eating. We watched the sunrise from the top of a mountain and could see the sky turn orange and pink while the sun dissappeared behind the mountains.

On day six me and Maria got up at five to watched the sunrise. We walked up the same mountain as yesterday and watched the sun go up behind the mountains. Even though it wasn't as impressive as sunset had been it was a great view. We could see more and more mountains in the far distance and the valley looked like a big lake due to all the fog. Walking down we met a lot of Nepali people who were on their way up to the temple, on the top of the mountain, to pray. People stopped to take their pictures with us, because even though Bandipur is a touristy place it is mostly used to Nepali tourists. Later that day we took the bus to Pokhara, because the taxi we had ordered couldn't fit all our bags (even if the Napalis seemed to think it would...). We got on a tourist bus and had to sit up in the front because it was full, I do however think we ended up with the best seats because the view on our way to Pokhara was amazing.

Today is day 7 and we have spent the day preparing for tomorrow and shopping. We have also been to a Tibetan refugee camp and watched small monks falling asleep during the ceremony. Tomorrow we'll leave for our Poon Hill trek. The trek is only five days and is said to be one of the most touristy treks but still I'm so excited about getting up in the mountains again. I can't wait for tomorrow!



  

On the back of a motorcycle

Utsikt over Katmandudalen

Gårdagen var tänkt att jag skulle använda till att fixa viktiga saker, så som exempelvis att förnya mitt visum, hämta min tvätt och inhandla presenter till värdfamiljen. Dagen började med att jag åt frukost med min kompis Mike som berättade att han skulle hyra motorcykel och utforska vägarna runt Katmandu. Det lät mycket roligare än alla mina måsten så än en gång hoppade jag på en motorcykel, trots att jag aldrig trott jag skulle sätta mig på en frivilligt igen. Innerstan var fruktansvärd och för att försöka skydda sig från avgaserna använde vid ansiktsmasker i tyg, vet dock inte hur mycket de hjälper... Trafiken i Katmandu är svår att beskriva men tänk dig väldigt många lastbilar som omges av svart rök, motorcyklar där tutan verkat fastna och inga regler alls. Det känns lite som att vara i Mario kart med enda skillnaden att man inte får några extraliv.

Kantipur

Kantipur

Kantipur

Kantipur

Först tog vi oss till Kartipur som är en gammal stad i utkanten av Katmandu. Staden ligger uppe på en kulle och har så klart ett hindutempel som pryder dess topp. Mysiga smala gator kantas av trähus och gamla människor i stil med de man kan se på yoghurtförpackningar. Skördetiden för ris är nu så överallt ser man ris ligga och torka i solen, för att det ska torka jämnt går kvinnor barfota i riset och blandar runt det. En mysig liten newari-stad (urinvånare i nepal) som vi snart lämnar för en annan mysig stad; Bakthapur.

Vi kör vilse och hamnar någonstans ute på landsbygden. Bergen som omringar katmandudalen gör att allt ser otroligt vackert ut, de snöklädda bergen är som vanligt d mest imponerande. Tillslut hittar vi fram till Bakthapur. Bakthapur sägs vara den mest välbevarade gamla staden i Nepal och det är inte tillåtet att bygga nytt om det inte byggs efter gamma tradition. Vi parkerar vid Durbar Square, som för övrigt är namnet på det viktigaste torget även i kathmandu och patan. Vi letar oss fram till en restaurang på toppen av ett hus där utsikten är fantastisk. Maten är ok men vi är mest imponerade av toaletterna som hålle hög standard även för västerlänningar. Konstigt vad märkliga saker man uppskattar efter ett par månader i Nepal.

Bakthapur

Durbar Square i Bakthapur

Vart kaffefik, lagg aven marke till cyber cafe till vanster

Bakthapur

Bakthapur

Durbar Square i Bakthapur

Bildbevis pa att jag varit i Bakthapur

Efter lunch beger vi oss till Durbar Square som är mäkta imponerande. Tempel vart man än ser men inte alla så mycket turister som jag hade väntat mig att se. Snart kommer en Nepales och frågar om jag är från Holland, eftersom jag är så lång. Han bjuder in oss till sin konstnärsskola för mandala konst. Mandala är konstverk med buddhistiskt budskap som ofta används för exempelvis meditation. Vår nya vän förklarar att det tar tio år att bli mästare inom mandala konst och att det är få förunnat. Efter 40 försämras synen och det blir svårt för konstnärerna att fortsätta sin karriär. Han visar oss vart skolans mästare arbetar på en tavla och när några av studenterna arbetar. Vi får även olika typer av tavlor ingående förklarat för oss. Självklart vill de sälja tavlor men de är inte påstridiga eller jobbiga utan lugna och hjälpsamma. Vi köper inget men om man ska köpa konst så är det helt klart dit man ska gå.

Mandala art

Det visar sig att i spenderat rätt mycket tid på konstskolan och vi borde börja bege oss hemåt snart. Tar en snabb kaffe och bestämmer oss för att ta motorcykeln runt stan istället för att gå, för att spara tid. Jag är enormt glad för att det inte är jag som kör, gatorna vi åker på är smala som i gamla stan och på ett ställe är det en brant ramp som leder upp till fler tempel. I skymningen åker vi så tillbaka mot katmandu.

Ljuset över bergen gör att vissa berg lyser upp som om de vore självlysande. Det vilar ett vackert sken över stan och allt är otroligt vackert tills vi når utkanten av Katmandu, det blir mörkt och vi fastnar i rusningstrafiken. Avgaserna känns som de kommer förgifta mina lungor och Mike hittar luckor mellan bilar och bussar som jag inte ens trodde vi skulle ta oss igenom. Som alltid i katmandus trafik så håller jag tummarna för att vi ska överleva och känner mig otroligt tacksam för svenska trafikregler.

Dagen avslutas med sen middag och jag har svårt att sova för att jag tänker på allt jag borde göra imorgon. Det känns lite som julafton att familjen kommer hit imorgon, kanske är det därför jag har svårt att sova.

Back in Katmandu

Efter ensamhet och konstant hosta i en vecka är jag nu tillbaka i Katmandu. Blir varmt mottagen av hotellpersonalen som kommer ihåg mig och som har kvar alla de saker jag glömt där... Det första jag gör när jag kommer hit är att ta mig till resesjukhuset, ciwik. Måste kolla upp denna förbannade förkylning som nu hållet i sig i ca en månad. Senaste dagarna har jag dessutom haft väldigt ont i bröstet varje gång jag hostar eller böjer mig framåt. Efter röntgen kunde de konstatera att det inte var något allvarligt vilket känns väldigt skönt att veta. Fick antibiotika som ska ätas i fem dagar, förhoppningsvis gör det att jag snart frisknar till. Träffade en annan volontär på sjukhuset, verkar som alla volontärer hamnar där förr eller senare... Träffade även en Italiensk dam som hade gipsat armen. Hon hade blivit knuffade av stigen av en häst när hon vandrade. Föll två meter, fick flygas ut med helikopter men verkade mest upprörd över att hon inte kunde fullfölja sin vandring.

Trodde jag skulle vara ensam i Katmandu men det visar sig att det faktiskt är en hel del personer här som jag känner. En av vandringskompisarna, Mike, bor på hotellet bredvid mitt och jag tror jag ska försöka hänga mest med honom. Han är amerikanen med den breda dialekten. Igår var vi på en pub där några vid bordet bredvid frågade vart vi hade geten. Vet inte om vi hängt på samma pub för mycket eller om alla i Katmandu vet om vårt getinköp. Visar sig att Mike och Joe har sålt geten för 1500rupies. Med tanke på att vi köpte fighter för 5000 så var det ju ingen vidare affär, förhoppningsvis överlever han i alla fall till nästa Dashain.

Idag ska jag träffa en av de tjejer jag delade rum med under min första vecka i Nepal, ska bli kul att höra vad hon gjort sen dess. I övrigt ska jag försöka ta det lugnt och se till att bli frisk. Har ett av lyxrummet på hotellet denna gången vilket innebär att jag för första gången har både dusch och toa på rummet! Det bästa av allt är att jag har hela rummet för mig själv, så nu blir det lyxliv i Nepal i ett par dagar till dess att mamma, pappa och Maria kommer hit. Ser fram emot att se andra turister och att få vara lite mer normal.

Teaching monks again

Host i Fulbari

Tillbaka till att undervisa munkar i Fulbari igen. Hade ingen undervisning igår men idag blev jag ditkallad vid 9 och bjuden på roti (tänk tunna munkar) och tarkari(stark bönmix). till detta bjöds sprite och mjölk, kan inte riktigt förstå logiken i deras sammansättning av maträtter här men det var gott. Efter maten visade de upp ett stort paket med munkböcker som en tidigare volontär skickat efter från Indien. Vet inte om de bara ar stora eller om de ville att jag skulle köpa in något liknande. Jag åt och såg glad ut, det får räcka. Åh, och jag fick träffa två av munkarnas mammor vilket var intressant men hade varit mer givande om de kunnat engelska eller jag nepali. Har fortfarande inte förstått hur de väljs ut för att bli munkar och hade gärna velat fråga mammorna om det. Mammorna verkade i vilket fall stolta och hedrade att få ha sina söner i munktemplet.

Undervisade 1 1/2 timme allt improviserat eftersom det jag tänkt göra redan var gjort. Vi läste högt och skådespelade några korta historier, allt som allt en rätt lyckad lektion. Men det känns som sagt lite som jag har gjort mitt här nu. Vill inte dra igång något stort projekt eftersom jag ändå kommer lämna dem om några få dagar. Berättade att mina föräldrar och min syster kommer hit och de lovade att visa sig från sin bästa sida, men de är alltid söta så det ska nog inte vara några som helst problem.

Pratade även med en av pojkarna som brukar hänga vid vårt hus. Han frågade varför mitt ansikte var så rött (sol som reflekteras mot snöklädda berg gör vem som helst röd). Jag svarade att bleka människor blir röda om de får för mycket sol, jag visade även hur jag börjat flagna på näsan. "oh, like a snake" var pojkens svar. "yes, but i don't look like a snake do I?" "no you look like an apple, with a red nose" var hans svar på det, vilket troligtvis stämmer.

Pa vag in till Rampur

På väg in till stan idag så blev jag tillfrågad av två olika familjer om jag ville bo hos dem. Jag använde argumenten jag bor redan hos en familj och jag åker till kathmandu på tisdag, endast det sistnämnda verkade bita. Kommer att sakna hur folk man möter hälsar så glatt och bjuder in en på te eller mat vart än man går. Samtidigt vore det skönt att kunna sitta i lugn och ro och skriva mail utan att behöva ha fem ungar bakom ryggen som repeterar varje ord man skriver. Saknar den svenska ensamheten ibland ändå.

Jag skulle kunna prata/skriva om vad jag varit med om i Nepal i timmar så om ni inte orkar läsa alla mina inlägg så är det helt förståeligt. Nu maste jag bege mig hemmat, en timmes vandring, innan det blir morkt. Bilder ska jag forsoka lagga upp imorgon till alla inlagg.

Lite bilder fran min vandring hem fran stan kommer har.

Lägg till bildtext

Back in Chitwan

Ok, så då var man tillbaka i Chitwan igen. Önskar jag kunde säga att det kändes skönt att vara tillbaka men faktum är att jag mycket hellre hade stannat i bergen med min vandringsgrupp. Vandringen var en av de absolut bästa resor jag någonsin har gjort. Människorna gjorde halva resan men vyerna var även de helt enastående. Ska se till att skriva nagra inlägg enbart om Everest Base Camp lite senare men nu blir det framst fokus på mitt liv i Chitwan. 

Landningsbanan anvandes aven for potatiskrig nar inga plan var dar

Denna bild togs vid 10-tiden, sedan blev det bara molnigare och molnigare

Vi landade i Katmandu den 21oktober efter en hel dags väntan på flygplatsen i lukla. Vi frågade kvällen innan om det inte var 9.15 vi skulle flyga (Det var vad vår guide hade sagt tidigare), men hotelldirektören verkade närmast förnärmad över att vi ens frågade om tiden. Han var bombsäker på att flyget gick 12 och vi skulle gå från hotellet 11.30. Vi frågade för säkerhetsskull  om tiden för flyget åtminstone fem gånger, han lät nästan arg den sista gången så vi litade på hans ord. Lärdom: lita aldrig på en nepales när det gäller tider. Kanske borde Vi misstänkt att han inte hade så god koll efter att han gett oss fel grupps flygbiljetter 3(!) gånger om... Vi missade såklart vårt flyg, som uppenbarligen avgick 9.30.

Inte det gladaste ganget, pa Lukla flygplats

Planet vi skulle ha åkt med avgick alltså 9.30 men vi blev tillsagda att vara på flygplatsen 11.30. 10.45 ringer vår guide och säger att vi missat flyget och genast måste bege oss till flygplatsen. Jag springer och hämtar Ryan som precis håller på att klippa sig, Mike försöker snabbt dricka upp sitt gratiskaffe som han fått i utbyte mot att gifta sig med en av guidernas dotter. De andra tar sig upp ur sängen, slänger ner alla deras tillhörigheter i väskor och så springer vi till flygplatsen. Väl på lukla flygplats visar det sig att våra biljetter är kvar hos någon av guidernas söner på hotellet. Efter mycket springande och väntande kommer vi tillslut med dagens sista plan vid 3-tiden. Själva föygturen gick bra men avgången var läskigare (och roligare) än någon bergochdal bana jag någonsin åkt. Runway är byggd som en skateboardramp och är en av världens kortaste banor. Även känd som en av världens farligaste flygplatser. Flygturen gick dock prima och utsikten från planet var fantastisk. En lång dags väntan avslutades med en riktig vedeldad pizza och en varm dusch i Katmandu. En lång vandring var nu över.

Frukost i Katmandu

Dagen efter hemkomsten spenderade vi i Katmandu. Jag, Julia, Mike, Joe och Wouter inledde dagen med en lång och onyttig frukost på ett av stans bagerier. Det var skönt att kunna beställa vad man vill och för första gången på evigheter kände jag mig någorlunda ren och fräsch. Efter frukost lämnade vi in tvätt och jag och Wouter tog Julia till sjukhuset för att kolla upp hennes magproblem som hon haft hela vandringen. Sjukhusbesöket gick bra men Julia stannade kvar för att få i sig lite energi i form av dropp. Medan Julia var på sjukhuset passade vi andra på att införskaffa en get. Dashain är hinduismens största högtid och den har just börjat. Högtiden går i princip ut på att slakta och äta djur, främst fågel, Buffalo och get. Vi hittade en getförsäljare som var villig att sälja en av hans getter till oss. Vi ville bara betala 5000 rupie (500kr) och fick därför nöja oss med den minsta och enligt försäljaren dumma geten, Fighter. Så vi spenderade 1000 rupier var och gick sedan på promenad med geten genom katmandu. De var en av de långsammaste promenaderna i världshistorien eftersom fighter inte var så vidare förtjust i att gå utan hellre ville äta alla blommor han såg. Tillslut tog vi oss i alla fall till turistiga Thamel där vi mötte upp resten av vandringsgruppen; Ryan och Austin. Tycker man inte att man får tillräckligt med uppmärksamhet som ljus västerlänning så kan man alltid köpa sig en get. Men vi har fått höra att en så liten get bara borde kosta 2000 eller 3000 rupie, så det kan ju vara värt att tänka på inför nästa getinköp. Folk utmed gatan stirrade, försökte sälja oss andra sorters djur och försökte sälja oss knivar för att kunna slakta stackars fighter. Vi köpte inget.

Getforsaljare

Promenerar med var get

Var nyinkopta get

Geten gillar mig

Efter en hel dags getpromenad började det mörkna och vi insåg att vi inte tänkt på den lilla detaljen vart geten skulle förvaras under natten. Våra hostel var mitt inne i turistområdet och ingen av oss ville ha honom på vårt rum. Det rimligaste verkade vara att ta bussen till kalanki, en förort där rcdp-hostelet ligger. Joe och Wouter tog fighter dit och så vitt jag vet står han där än och betar i den lilla trädgården.

I tisdags tog jag bussen tidigt på morgonen till chitwan. Försökte hålla tårarna borta medan jag sakta förflyttades längre och längre bort från mina fantastiskt fina vandringsvänner. Hade helst av allt bara velat stanna kvar och hängt med min vandringsgrupp resterande tid av resan, men det var liksom ute ett rimligt alternativ tyvärr. Kände inom mig att jag var tvungen att återvända till chitwan, jag har fortfarande lite kvar här hos munkarna att göra innan jag är klar. Ville dessutom gärna se hindufestivalen ur en vanlig familjs perspektiv. 

Satt i arbete

I rampur blev jag direkt satt i arbete med att skrubba slaktplatsen ren från getingar och buffaloavföring. Sedan gick vi och skar gräs samt plockade någon form av bönor. Vi avslutade dagen med att plocka loss bönorna från de grenar de växte på, tog ca 3 timmar av tisdagen och minst lika mycket av onsdagen. 

På onsdagen var st så dags för den stora och vida omtalade festivalen . Skolorna har stängt två veckor och alla åker hem till sina familjer för att få tikka i pannan. Även jag blev dränkt i rött ris (tikka) och fick spagetthiliknande grässtrån i håret. Såg ut som en fågelskrämma och all den fräschhet jag känns efter duschen i Katmandu var genast som bortblåst. Kanske bidrog även min brist på klädombyte till att jag kände mig ännu sunkigare. Man kan ju annars tro att två veckor i samma kläder gör att man vill byta varje dag nu när man har chansen men så är det alltså inte. Hade samma t-shirt när jag åkte från Katmandu, som jag sov i och som jag sedan återigen använde under den stora festivalsdagen. Ska bli så skönt att komma hem och känna behovet av att vara fräsch igen.

Bjuder pa dessa vackra bilder

Jag trodde festivalen skulle vara ungefär som vår jul och hade därför verkligen sett fram emot att fira den. Jag borde efter att ha varit i ett antal hindutempel utan att någonsin blivit särskilt imponerad förstått att detsamma skulle hända med deras största festival. Vi gjorde ingenting mer än att ge varandra tikka och gå runt till olika familjer i byn för att få deras välsignelse i form av mer tikka. Denna högtid innebär också att i princip alla äter kött (även de flesta vegetarianer) vilket kändes lite makabert dagen efter att ha räddad en get från en säker död. Åt lite getsenor men fick för en gångs skull slänga mat vilket jag alltid brukar försöka undvika. Dashain är alltså ingenting i jämförelse med jul, men det var kul att se alla släktingar till familjen igen och att träffa mina gamla nepalesiska vänner.

Tikkaplatsen (aven getslakplatsen)

Min forsta vardfamilj

Gungor ar stort under Dashain for att man kommer narmare gud...

Idag tog jag mig till Fulbari och ska undervisa i munktemplet i eftermiddag (hoppas jag). Det är lite svårt att kommunicera här men känns väldigt lugnt och skönt att ha flytt min intensiva och barnfyllda hindufamilj för min lugna buddistfamlij. Imorgon är det undervisning halvdag och på lördag är det ledigt. Undervisning söndag och måndag och sedan blir det nog Katmandu på tisdag igen för att möta upp mamma, pappa och Maria som kommer på besök i två veckor, tjohoo! 

I helgen ska jag försöka fixa lite struktur för kommande volontärer. Känns märkligt att vara här i Fulbari ensam eftersom jag tidigare delat rum först med Margaret och sedan med Kathrine. Kommer bli väldigt ensamt men som tur är så är det ju inte så många dagar kvar. 

Efter denna veckas undervisning tror jag det år dags att se något nytt, tror inte jag kan tillföra så mycket mer här och tror definitivt inte jag står ut med att vara ensam längre. Funderar på att ta en sväng till Thailand när familjen lämnar mig men vi får se om det blir av, just nu är det fokus munkar och sedan fokus familj! Hoppas ni orkade ta er igenom detta mastodontinlägg!

Rampur by night

Everest day 3 -11oct

Idag är acklimatiserings dagen i namche vilket innebär att vi sover på samma höjd som igår men vandrar så högt som möjligt under dagen. Först gick vi till en utsiktsplats där man kunde se Everest ifrån, det var riktigt mäktigt! Träffade även ett gäng svenska tjejer där som berättade att de inte klarat det hela vägen till Base camp pga höjdsjukan. De berättade även att deras kompisar sett en fransman bli nerburen på bår, han hade avlidit pga höjdsjukan. Det här är inte vad jag behöver höra inför min fortsatta vandring.

Efter utsiktsplatsen så klättrade vi uppåt, högt uppåt. Väl framme på tippen tog vi lite galna gruppbildning och Ryan var nära att falla av berget när han gjorde sin shake-dance, som tur var fick fotografen Joe allt på bild. En riktigt bra dag och det kändes som vi kom varandra närmare inom gruppen. Ser verkligen fram emot att vandra med dessa människor i två veckor framöver. Kostade på mig vandringens första dusch för 250 rupies, vilket var helt klart värt pengarna.

/Sabina