Back in Chitwan

Ok, så då var man tillbaka i Chitwan igen. Önskar jag kunde säga att det kändes skönt att vara tillbaka men faktum är att jag mycket hellre hade stannat i bergen med min vandringsgrupp. Vandringen var en av de absolut bästa resor jag någonsin har gjort. Människorna gjorde halva resan men vyerna var även de helt enastående. Ska se till att skriva nagra inlägg enbart om Everest Base Camp lite senare men nu blir det framst fokus på mitt liv i Chitwan. 

Landningsbanan anvandes aven for potatiskrig nar inga plan var dar

Denna bild togs vid 10-tiden, sedan blev det bara molnigare och molnigare

Vi landade i Katmandu den 21oktober efter en hel dags väntan på flygplatsen i lukla. Vi frågade kvällen innan om det inte var 9.15 vi skulle flyga (Det var vad vår guide hade sagt tidigare), men hotelldirektören verkade närmast förnärmad över att vi ens frågade om tiden. Han var bombsäker på att flyget gick 12 och vi skulle gå från hotellet 11.30. Vi frågade för säkerhetsskull  om tiden för flyget åtminstone fem gånger, han lät nästan arg den sista gången så vi litade på hans ord. Lärdom: lita aldrig på en nepales när det gäller tider. Kanske borde Vi misstänkt att han inte hade så god koll efter att han gett oss fel grupps flygbiljetter 3(!) gånger om... Vi missade såklart vårt flyg, som uppenbarligen avgick 9.30.

Inte det gladaste ganget, pa Lukla flygplats

Planet vi skulle ha åkt med avgick alltså 9.30 men vi blev tillsagda att vara på flygplatsen 11.30. 10.45 ringer vår guide och säger att vi missat flyget och genast måste bege oss till flygplatsen. Jag springer och hämtar Ryan som precis håller på att klippa sig, Mike försöker snabbt dricka upp sitt gratiskaffe som han fått i utbyte mot att gifta sig med en av guidernas dotter. De andra tar sig upp ur sängen, slänger ner alla deras tillhörigheter i väskor och så springer vi till flygplatsen. Väl på lukla flygplats visar det sig att våra biljetter är kvar hos någon av guidernas söner på hotellet. Efter mycket springande och väntande kommer vi tillslut med dagens sista plan vid 3-tiden. Själva föygturen gick bra men avgången var läskigare (och roligare) än någon bergochdal bana jag någonsin åkt. Runway är byggd som en skateboardramp och är en av världens kortaste banor. Även känd som en av världens farligaste flygplatser. Flygturen gick dock prima och utsikten från planet var fantastisk. En lång dags väntan avslutades med en riktig vedeldad pizza och en varm dusch i Katmandu. En lång vandring var nu över.

Frukost i Katmandu

Dagen efter hemkomsten spenderade vi i Katmandu. Jag, Julia, Mike, Joe och Wouter inledde dagen med en lång och onyttig frukost på ett av stans bagerier. Det var skönt att kunna beställa vad man vill och för första gången på evigheter kände jag mig någorlunda ren och fräsch. Efter frukost lämnade vi in tvätt och jag och Wouter tog Julia till sjukhuset för att kolla upp hennes magproblem som hon haft hela vandringen. Sjukhusbesöket gick bra men Julia stannade kvar för att få i sig lite energi i form av dropp. Medan Julia var på sjukhuset passade vi andra på att införskaffa en get. Dashain är hinduismens största högtid och den har just börjat. Högtiden går i princip ut på att slakta och äta djur, främst fågel, Buffalo och get. Vi hittade en getförsäljare som var villig att sälja en av hans getter till oss. Vi ville bara betala 5000 rupie (500kr) och fick därför nöja oss med den minsta och enligt försäljaren dumma geten, Fighter. Så vi spenderade 1000 rupier var och gick sedan på promenad med geten genom katmandu. De var en av de långsammaste promenaderna i världshistorien eftersom fighter inte var så vidare förtjust i att gå utan hellre ville äta alla blommor han såg. Tillslut tog vi oss i alla fall till turistiga Thamel där vi mötte upp resten av vandringsgruppen; Ryan och Austin. Tycker man inte att man får tillräckligt med uppmärksamhet som ljus västerlänning så kan man alltid köpa sig en get. Men vi har fått höra att en så liten get bara borde kosta 2000 eller 3000 rupie, så det kan ju vara värt att tänka på inför nästa getinköp. Folk utmed gatan stirrade, försökte sälja oss andra sorters djur och försökte sälja oss knivar för att kunna slakta stackars fighter. Vi köpte inget.

Getforsaljare

Promenerar med var get

Var nyinkopta get

Geten gillar mig

Efter en hel dags getpromenad började det mörkna och vi insåg att vi inte tänkt på den lilla detaljen vart geten skulle förvaras under natten. Våra hostel var mitt inne i turistområdet och ingen av oss ville ha honom på vårt rum. Det rimligaste verkade vara att ta bussen till kalanki, en förort där rcdp-hostelet ligger. Joe och Wouter tog fighter dit och så vitt jag vet står han där än och betar i den lilla trädgården.

I tisdags tog jag bussen tidigt på morgonen till chitwan. Försökte hålla tårarna borta medan jag sakta förflyttades längre och längre bort från mina fantastiskt fina vandringsvänner. Hade helst av allt bara velat stanna kvar och hängt med min vandringsgrupp resterande tid av resan, men det var liksom ute ett rimligt alternativ tyvärr. Kände inom mig att jag var tvungen att återvända till chitwan, jag har fortfarande lite kvar här hos munkarna att göra innan jag är klar. Ville dessutom gärna se hindufestivalen ur en vanlig familjs perspektiv. 

Satt i arbete

I rampur blev jag direkt satt i arbete med att skrubba slaktplatsen ren från getingar och buffaloavföring. Sedan gick vi och skar gräs samt plockade någon form av bönor. Vi avslutade dagen med att plocka loss bönorna från de grenar de växte på, tog ca 3 timmar av tisdagen och minst lika mycket av onsdagen. 

På onsdagen var st så dags för den stora och vida omtalade festivalen . Skolorna har stängt två veckor och alla åker hem till sina familjer för att få tikka i pannan. Även jag blev dränkt i rött ris (tikka) och fick spagetthiliknande grässtrån i håret. Såg ut som en fågelskrämma och all den fräschhet jag känns efter duschen i Katmandu var genast som bortblåst. Kanske bidrog även min brist på klädombyte till att jag kände mig ännu sunkigare. Man kan ju annars tro att två veckor i samma kläder gör att man vill byta varje dag nu när man har chansen men så är det alltså inte. Hade samma t-shirt när jag åkte från Katmandu, som jag sov i och som jag sedan återigen använde under den stora festivalsdagen. Ska bli så skönt att komma hem och känna behovet av att vara fräsch igen.

Bjuder pa dessa vackra bilder

Jag trodde festivalen skulle vara ungefär som vår jul och hade därför verkligen sett fram emot att fira den. Jag borde efter att ha varit i ett antal hindutempel utan att någonsin blivit särskilt imponerad förstått att detsamma skulle hända med deras största festival. Vi gjorde ingenting mer än att ge varandra tikka och gå runt till olika familjer i byn för att få deras välsignelse i form av mer tikka. Denna högtid innebär också att i princip alla äter kött (även de flesta vegetarianer) vilket kändes lite makabert dagen efter att ha räddad en get från en säker död. Åt lite getsenor men fick för en gångs skull slänga mat vilket jag alltid brukar försöka undvika. Dashain är alltså ingenting i jämförelse med jul, men det var kul att se alla släktingar till familjen igen och att träffa mina gamla nepalesiska vänner.

Tikkaplatsen (aven getslakplatsen)

Min forsta vardfamilj

Gungor ar stort under Dashain for att man kommer narmare gud...

Idag tog jag mig till Fulbari och ska undervisa i munktemplet i eftermiddag (hoppas jag). Det är lite svårt att kommunicera här men känns väldigt lugnt och skönt att ha flytt min intensiva och barnfyllda hindufamilj för min lugna buddistfamlij. Imorgon är det undervisning halvdag och på lördag är det ledigt. Undervisning söndag och måndag och sedan blir det nog Katmandu på tisdag igen för att möta upp mamma, pappa och Maria som kommer på besök i två veckor, tjohoo! 

I helgen ska jag försöka fixa lite struktur för kommande volontärer. Känns märkligt att vara här i Fulbari ensam eftersom jag tidigare delat rum först med Margaret och sedan med Kathrine. Kommer bli väldigt ensamt men som tur är så är det ju inte så många dagar kvar. 

Efter denna veckas undervisning tror jag det år dags att se något nytt, tror inte jag kan tillföra så mycket mer här och tror definitivt inte jag står ut med att vara ensam längre. Funderar på att ta en sväng till Thailand när familjen lämnar mig men vi får se om det blir av, just nu är det fokus munkar och sedan fokus familj! Hoppas ni orkade ta er igenom detta mastodontinlägg!

Rampur by night