On the back of a motorcycle

Utsikt over Katmandudalen

Gårdagen var tänkt att jag skulle använda till att fixa viktiga saker, så som exempelvis att förnya mitt visum, hämta min tvätt och inhandla presenter till värdfamiljen. Dagen började med att jag åt frukost med min kompis Mike som berättade att han skulle hyra motorcykel och utforska vägarna runt Katmandu. Det lät mycket roligare än alla mina måsten så än en gång hoppade jag på en motorcykel, trots att jag aldrig trott jag skulle sätta mig på en frivilligt igen. Innerstan var fruktansvärd och för att försöka skydda sig från avgaserna använde vid ansiktsmasker i tyg, vet dock inte hur mycket de hjälper... Trafiken i Katmandu är svår att beskriva men tänk dig väldigt många lastbilar som omges av svart rök, motorcyklar där tutan verkat fastna och inga regler alls. Det känns lite som att vara i Mario kart med enda skillnaden att man inte får några extraliv.

Kantipur

Kantipur

Kantipur

Kantipur

Först tog vi oss till Kartipur som är en gammal stad i utkanten av Katmandu. Staden ligger uppe på en kulle och har så klart ett hindutempel som pryder dess topp. Mysiga smala gator kantas av trähus och gamla människor i stil med de man kan se på yoghurtförpackningar. Skördetiden för ris är nu så överallt ser man ris ligga och torka i solen, för att det ska torka jämnt går kvinnor barfota i riset och blandar runt det. En mysig liten newari-stad (urinvånare i nepal) som vi snart lämnar för en annan mysig stad; Bakthapur.

Vi kör vilse och hamnar någonstans ute på landsbygden. Bergen som omringar katmandudalen gör att allt ser otroligt vackert ut, de snöklädda bergen är som vanligt d mest imponerande. Tillslut hittar vi fram till Bakthapur. Bakthapur sägs vara den mest välbevarade gamla staden i Nepal och det är inte tillåtet att bygga nytt om det inte byggs efter gamma tradition. Vi parkerar vid Durbar Square, som för övrigt är namnet på det viktigaste torget även i kathmandu och patan. Vi letar oss fram till en restaurang på toppen av ett hus där utsikten är fantastisk. Maten är ok men vi är mest imponerade av toaletterna som hålle hög standard även för västerlänningar. Konstigt vad märkliga saker man uppskattar efter ett par månader i Nepal.

Bakthapur

Durbar Square i Bakthapur

Vart kaffefik, lagg aven marke till cyber cafe till vanster

Bakthapur

Bakthapur

Durbar Square i Bakthapur

Bildbevis pa att jag varit i Bakthapur

Efter lunch beger vi oss till Durbar Square som är mäkta imponerande. Tempel vart man än ser men inte alla så mycket turister som jag hade väntat mig att se. Snart kommer en Nepales och frågar om jag är från Holland, eftersom jag är så lång. Han bjuder in oss till sin konstnärsskola för mandala konst. Mandala är konstverk med buddhistiskt budskap som ofta används för exempelvis meditation. Vår nya vän förklarar att det tar tio år att bli mästare inom mandala konst och att det är få förunnat. Efter 40 försämras synen och det blir svårt för konstnärerna att fortsätta sin karriär. Han visar oss vart skolans mästare arbetar på en tavla och när några av studenterna arbetar. Vi får även olika typer av tavlor ingående förklarat för oss. Självklart vill de sälja tavlor men de är inte påstridiga eller jobbiga utan lugna och hjälpsamma. Vi köper inget men om man ska köpa konst så är det helt klart dit man ska gå.

Mandala art

Det visar sig att i spenderat rätt mycket tid på konstskolan och vi borde börja bege oss hemåt snart. Tar en snabb kaffe och bestämmer oss för att ta motorcykeln runt stan istället för att gå, för att spara tid. Jag är enormt glad för att det inte är jag som kör, gatorna vi åker på är smala som i gamla stan och på ett ställe är det en brant ramp som leder upp till fler tempel. I skymningen åker vi så tillbaka mot katmandu.

Ljuset över bergen gör att vissa berg lyser upp som om de vore självlysande. Det vilar ett vackert sken över stan och allt är otroligt vackert tills vi når utkanten av Katmandu, det blir mörkt och vi fastnar i rusningstrafiken. Avgaserna känns som de kommer förgifta mina lungor och Mike hittar luckor mellan bilar och bussar som jag inte ens trodde vi skulle ta oss igenom. Som alltid i katmandus trafik så håller jag tummarna för att vi ska överleva och känner mig otroligt tacksam för svenska trafikregler.

Dagen avslutas med sen middag och jag har svårt att sova för att jag tänker på allt jag borde göra imorgon. Det känns lite som julafton att familjen kommer hit imorgon, kanske är det därför jag har svårt att sova.

Back in Katmandu

Efter ensamhet och konstant hosta i en vecka är jag nu tillbaka i Katmandu. Blir varmt mottagen av hotellpersonalen som kommer ihåg mig och som har kvar alla de saker jag glömt där... Det första jag gör när jag kommer hit är att ta mig till resesjukhuset, ciwik. Måste kolla upp denna förbannade förkylning som nu hållet i sig i ca en månad. Senaste dagarna har jag dessutom haft väldigt ont i bröstet varje gång jag hostar eller böjer mig framåt. Efter röntgen kunde de konstatera att det inte var något allvarligt vilket känns väldigt skönt att veta. Fick antibiotika som ska ätas i fem dagar, förhoppningsvis gör det att jag snart frisknar till. Träffade en annan volontär på sjukhuset, verkar som alla volontärer hamnar där förr eller senare... Träffade även en Italiensk dam som hade gipsat armen. Hon hade blivit knuffade av stigen av en häst när hon vandrade. Föll två meter, fick flygas ut med helikopter men verkade mest upprörd över att hon inte kunde fullfölja sin vandring.

Trodde jag skulle vara ensam i Katmandu men det visar sig att det faktiskt är en hel del personer här som jag känner. En av vandringskompisarna, Mike, bor på hotellet bredvid mitt och jag tror jag ska försöka hänga mest med honom. Han är amerikanen med den breda dialekten. Igår var vi på en pub där några vid bordet bredvid frågade vart vi hade geten. Vet inte om vi hängt på samma pub för mycket eller om alla i Katmandu vet om vårt getinköp. Visar sig att Mike och Joe har sålt geten för 1500rupies. Med tanke på att vi köpte fighter för 5000 så var det ju ingen vidare affär, förhoppningsvis överlever han i alla fall till nästa Dashain.

Idag ska jag träffa en av de tjejer jag delade rum med under min första vecka i Nepal, ska bli kul att höra vad hon gjort sen dess. I övrigt ska jag försöka ta det lugnt och se till att bli frisk. Har ett av lyxrummet på hotellet denna gången vilket innebär att jag för första gången har både dusch och toa på rummet! Det bästa av allt är att jag har hela rummet för mig själv, så nu blir det lyxliv i Nepal i ett par dagar till dess att mamma, pappa och Maria kommer hit. Ser fram emot att se andra turister och att få vara lite mer normal.

Teaching monks again

Host i Fulbari

Tillbaka till att undervisa munkar i Fulbari igen. Hade ingen undervisning igår men idag blev jag ditkallad vid 9 och bjuden på roti (tänk tunna munkar) och tarkari(stark bönmix). till detta bjöds sprite och mjölk, kan inte riktigt förstå logiken i deras sammansättning av maträtter här men det var gott. Efter maten visade de upp ett stort paket med munkböcker som en tidigare volontär skickat efter från Indien. Vet inte om de bara ar stora eller om de ville att jag skulle köpa in något liknande. Jag åt och såg glad ut, det får räcka. Åh, och jag fick träffa två av munkarnas mammor vilket var intressant men hade varit mer givande om de kunnat engelska eller jag nepali. Har fortfarande inte förstått hur de väljs ut för att bli munkar och hade gärna velat fråga mammorna om det. Mammorna verkade i vilket fall stolta och hedrade att få ha sina söner i munktemplet.

Undervisade 1 1/2 timme allt improviserat eftersom det jag tänkt göra redan var gjort. Vi läste högt och skådespelade några korta historier, allt som allt en rätt lyckad lektion. Men det känns som sagt lite som jag har gjort mitt här nu. Vill inte dra igång något stort projekt eftersom jag ändå kommer lämna dem om några få dagar. Berättade att mina föräldrar och min syster kommer hit och de lovade att visa sig från sin bästa sida, men de är alltid söta så det ska nog inte vara några som helst problem.

Pratade även med en av pojkarna som brukar hänga vid vårt hus. Han frågade varför mitt ansikte var så rött (sol som reflekteras mot snöklädda berg gör vem som helst röd). Jag svarade att bleka människor blir röda om de får för mycket sol, jag visade även hur jag börjat flagna på näsan. "oh, like a snake" var pojkens svar. "yes, but i don't look like a snake do I?" "no you look like an apple, with a red nose" var hans svar på det, vilket troligtvis stämmer.

Pa vag in till Rampur

På väg in till stan idag så blev jag tillfrågad av två olika familjer om jag ville bo hos dem. Jag använde argumenten jag bor redan hos en familj och jag åker till kathmandu på tisdag, endast det sistnämnda verkade bita. Kommer att sakna hur folk man möter hälsar så glatt och bjuder in en på te eller mat vart än man går. Samtidigt vore det skönt att kunna sitta i lugn och ro och skriva mail utan att behöva ha fem ungar bakom ryggen som repeterar varje ord man skriver. Saknar den svenska ensamheten ibland ändå.

Jag skulle kunna prata/skriva om vad jag varit med om i Nepal i timmar så om ni inte orkar läsa alla mina inlägg så är det helt förståeligt. Nu maste jag bege mig hemmat, en timmes vandring, innan det blir morkt. Bilder ska jag forsoka lagga upp imorgon till alla inlagg.

Lite bilder fran min vandring hem fran stan kommer har.

Lägg till bildtext

Back in Chitwan

Ok, så då var man tillbaka i Chitwan igen. Önskar jag kunde säga att det kändes skönt att vara tillbaka men faktum är att jag mycket hellre hade stannat i bergen med min vandringsgrupp. Vandringen var en av de absolut bästa resor jag någonsin har gjort. Människorna gjorde halva resan men vyerna var även de helt enastående. Ska se till att skriva nagra inlägg enbart om Everest Base Camp lite senare men nu blir det framst fokus på mitt liv i Chitwan. 

Landningsbanan anvandes aven for potatiskrig nar inga plan var dar

Denna bild togs vid 10-tiden, sedan blev det bara molnigare och molnigare

Vi landade i Katmandu den 21oktober efter en hel dags väntan på flygplatsen i lukla. Vi frågade kvällen innan om det inte var 9.15 vi skulle flyga (Det var vad vår guide hade sagt tidigare), men hotelldirektören verkade närmast förnärmad över att vi ens frågade om tiden. Han var bombsäker på att flyget gick 12 och vi skulle gå från hotellet 11.30. Vi frågade för säkerhetsskull  om tiden för flyget åtminstone fem gånger, han lät nästan arg den sista gången så vi litade på hans ord. Lärdom: lita aldrig på en nepales när det gäller tider. Kanske borde Vi misstänkt att han inte hade så god koll efter att han gett oss fel grupps flygbiljetter 3(!) gånger om... Vi missade såklart vårt flyg, som uppenbarligen avgick 9.30.

Inte det gladaste ganget, pa Lukla flygplats

Planet vi skulle ha åkt med avgick alltså 9.30 men vi blev tillsagda att vara på flygplatsen 11.30. 10.45 ringer vår guide och säger att vi missat flyget och genast måste bege oss till flygplatsen. Jag springer och hämtar Ryan som precis håller på att klippa sig, Mike försöker snabbt dricka upp sitt gratiskaffe som han fått i utbyte mot att gifta sig med en av guidernas dotter. De andra tar sig upp ur sängen, slänger ner alla deras tillhörigheter i väskor och så springer vi till flygplatsen. Väl på lukla flygplats visar det sig att våra biljetter är kvar hos någon av guidernas söner på hotellet. Efter mycket springande och väntande kommer vi tillslut med dagens sista plan vid 3-tiden. Själva föygturen gick bra men avgången var läskigare (och roligare) än någon bergochdal bana jag någonsin åkt. Runway är byggd som en skateboardramp och är en av världens kortaste banor. Även känd som en av världens farligaste flygplatser. Flygturen gick dock prima och utsikten från planet var fantastisk. En lång dags väntan avslutades med en riktig vedeldad pizza och en varm dusch i Katmandu. En lång vandring var nu över.

Frukost i Katmandu

Dagen efter hemkomsten spenderade vi i Katmandu. Jag, Julia, Mike, Joe och Wouter inledde dagen med en lång och onyttig frukost på ett av stans bagerier. Det var skönt att kunna beställa vad man vill och för första gången på evigheter kände jag mig någorlunda ren och fräsch. Efter frukost lämnade vi in tvätt och jag och Wouter tog Julia till sjukhuset för att kolla upp hennes magproblem som hon haft hela vandringen. Sjukhusbesöket gick bra men Julia stannade kvar för att få i sig lite energi i form av dropp. Medan Julia var på sjukhuset passade vi andra på att införskaffa en get. Dashain är hinduismens största högtid och den har just börjat. Högtiden går i princip ut på att slakta och äta djur, främst fågel, Buffalo och get. Vi hittade en getförsäljare som var villig att sälja en av hans getter till oss. Vi ville bara betala 5000 rupie (500kr) och fick därför nöja oss med den minsta och enligt försäljaren dumma geten, Fighter. Så vi spenderade 1000 rupier var och gick sedan på promenad med geten genom katmandu. De var en av de långsammaste promenaderna i världshistorien eftersom fighter inte var så vidare förtjust i att gå utan hellre ville äta alla blommor han såg. Tillslut tog vi oss i alla fall till turistiga Thamel där vi mötte upp resten av vandringsgruppen; Ryan och Austin. Tycker man inte att man får tillräckligt med uppmärksamhet som ljus västerlänning så kan man alltid köpa sig en get. Men vi har fått höra att en så liten get bara borde kosta 2000 eller 3000 rupie, så det kan ju vara värt att tänka på inför nästa getinköp. Folk utmed gatan stirrade, försökte sälja oss andra sorters djur och försökte sälja oss knivar för att kunna slakta stackars fighter. Vi köpte inget.

Getforsaljare

Promenerar med var get

Var nyinkopta get

Geten gillar mig

Efter en hel dags getpromenad började det mörkna och vi insåg att vi inte tänkt på den lilla detaljen vart geten skulle förvaras under natten. Våra hostel var mitt inne i turistområdet och ingen av oss ville ha honom på vårt rum. Det rimligaste verkade vara att ta bussen till kalanki, en förort där rcdp-hostelet ligger. Joe och Wouter tog fighter dit och så vitt jag vet står han där än och betar i den lilla trädgården.

I tisdags tog jag bussen tidigt på morgonen till chitwan. Försökte hålla tårarna borta medan jag sakta förflyttades längre och längre bort från mina fantastiskt fina vandringsvänner. Hade helst av allt bara velat stanna kvar och hängt med min vandringsgrupp resterande tid av resan, men det var liksom ute ett rimligt alternativ tyvärr. Kände inom mig att jag var tvungen att återvända till chitwan, jag har fortfarande lite kvar här hos munkarna att göra innan jag är klar. Ville dessutom gärna se hindufestivalen ur en vanlig familjs perspektiv. 

Satt i arbete

I rampur blev jag direkt satt i arbete med att skrubba slaktplatsen ren från getingar och buffaloavföring. Sedan gick vi och skar gräs samt plockade någon form av bönor. Vi avslutade dagen med att plocka loss bönorna från de grenar de växte på, tog ca 3 timmar av tisdagen och minst lika mycket av onsdagen. 

På onsdagen var st så dags för den stora och vida omtalade festivalen . Skolorna har stängt två veckor och alla åker hem till sina familjer för att få tikka i pannan. Även jag blev dränkt i rött ris (tikka) och fick spagetthiliknande grässtrån i håret. Såg ut som en fågelskrämma och all den fräschhet jag känns efter duschen i Katmandu var genast som bortblåst. Kanske bidrog även min brist på klädombyte till att jag kände mig ännu sunkigare. Man kan ju annars tro att två veckor i samma kläder gör att man vill byta varje dag nu när man har chansen men så är det alltså inte. Hade samma t-shirt när jag åkte från Katmandu, som jag sov i och som jag sedan återigen använde under den stora festivalsdagen. Ska bli så skönt att komma hem och känna behovet av att vara fräsch igen.

Bjuder pa dessa vackra bilder

Jag trodde festivalen skulle vara ungefär som vår jul och hade därför verkligen sett fram emot att fira den. Jag borde efter att ha varit i ett antal hindutempel utan att någonsin blivit särskilt imponerad förstått att detsamma skulle hända med deras största festival. Vi gjorde ingenting mer än att ge varandra tikka och gå runt till olika familjer i byn för att få deras välsignelse i form av mer tikka. Denna högtid innebär också att i princip alla äter kött (även de flesta vegetarianer) vilket kändes lite makabert dagen efter att ha räddad en get från en säker död. Åt lite getsenor men fick för en gångs skull slänga mat vilket jag alltid brukar försöka undvika. Dashain är alltså ingenting i jämförelse med jul, men det var kul att se alla släktingar till familjen igen och att träffa mina gamla nepalesiska vänner.

Tikkaplatsen (aven getslakplatsen)

Min forsta vardfamilj

Gungor ar stort under Dashain for att man kommer narmare gud...

Idag tog jag mig till Fulbari och ska undervisa i munktemplet i eftermiddag (hoppas jag). Det är lite svårt att kommunicera här men känns väldigt lugnt och skönt att ha flytt min intensiva och barnfyllda hindufamilj för min lugna buddistfamlij. Imorgon är det undervisning halvdag och på lördag är det ledigt. Undervisning söndag och måndag och sedan blir det nog Katmandu på tisdag igen för att möta upp mamma, pappa och Maria som kommer på besök i två veckor, tjohoo! 

I helgen ska jag försöka fixa lite struktur för kommande volontärer. Känns märkligt att vara här i Fulbari ensam eftersom jag tidigare delat rum först med Margaret och sedan med Kathrine. Kommer bli väldigt ensamt men som tur är så är det ju inte så många dagar kvar. 

Efter denna veckas undervisning tror jag det år dags att se något nytt, tror inte jag kan tillföra så mycket mer här och tror definitivt inte jag står ut med att vara ensam längre. Funderar på att ta en sväng till Thailand när familjen lämnar mig men vi får se om det blir av, just nu är det fokus munkar och sedan fokus familj! Hoppas ni orkade ta er igenom detta mastodontinlägg!

Rampur by night

Everest day 3 -11oct

Idag är acklimatiserings dagen i namche vilket innebär att vi sover på samma höjd som igår men vandrar så högt som möjligt under dagen. Först gick vi till en utsiktsplats där man kunde se Everest ifrån, det var riktigt mäktigt! Träffade även ett gäng svenska tjejer där som berättade att de inte klarat det hela vägen till Base camp pga höjdsjukan. De berättade även att deras kompisar sett en fransman bli nerburen på bår, han hade avlidit pga höjdsjukan. Det här är inte vad jag behöver höra inför min fortsatta vandring.

Efter utsiktsplatsen så klättrade vi uppåt, högt uppåt. Väl framme på tippen tog vi lite galna gruppbildning och Ryan var nära att falla av berget när han gjorde sin shake-dance, som tur var fick fotografen Joe allt på bild. En riktigt bra dag och det kändes som vi kom varandra närmare inom gruppen. Ser verkligen fram emot att vandra med dessa människor i två veckor framöver. Kostade på mig vandringens första dusch för 250 rupies, vilket var helt klart värt pengarna.

/Sabina

Namche Bazar

Lukla, if you look closely you can see the airport

Made it to Lukla and started trekking yesterday. The flight was really scary but we made it to Lukla alive.Lukla airport is by the way supposedly the most dangerous airport in the world, but it was a nice view from the plane and everything went fine.

The trekking is great and I'm in a group with eight other people from different countries. They are all very nice and easy to get along with. The walking so far has been fine. I have a cold and have been taking some medicine for it but it doesn't seem to help. I feel fine just a bit harder to breath than normally, but that could be because of the altitude as well. We are now in Namche Bazar were we're staying two nights to be acclimatized to the altitude. Namche is on about 3443 meters and we started hiking from Lukla whciih is on 2800 meters. On our first day we \walked mostly downhill but yesterday we did 800meters uphill on about 6hours. Today we have just done a day walk up to the highest airport in the world and to two different viewpoints from where you could see Everest among other really high mountains.  My camera isn't working very well so I don't have any pictures of Everest to share with you...

Relaxing in the sun in Namche Bazar

This is probably the last place where I will be able to find an internet cafe so it will take a while until my next blog post. We will hopefully fly back from Lukla on the 21st and I'll try to update my blog as soon as I can after that. Will also try to upload some pictures on facebook, which is a bit easier to do from my phone (hopefully it will work).

Internet here is 200rupies for half an hour which can be compared to 20rupies an hour in Katmandu. So I should really save some money and go and hang out with my hiking group. Tonight we are going to play cards and I'll try to teach them the best card game in the world; Heisti Peisti. I might even pay for the luxury of a hot shower tonight, feels like I can need it now because from here on I don't think there will be any more showers... What you can do is just to embrace the dirtiness and enjoy this beautiful place I guess. Everywhere I look there is a mountain more beautiful than the previous one. I really love this place and I'm having a great time. Yesterday I even met some Swedish people and got to speak Swedish for the first time in two months which was great! Felt almost as being back home again. Miss you all!  

On our way up to Namche Bazar

Everest trek day 2 -10 oct

Idag gick vi till namche bazar och trots att vi blivit varnade så kunde jag inte riktigt förstå vad som väntade mig idag. Vandringen gick bra till en början men så kom uppförsbacken. Slingriga smala stigar som gick i zick-zag uppför i en oändlighet. Jag trodde aldrig det skulle ta slut. Vi gick totalt 6timmar varav ca 4var brant uppför och vi tog nästan inga raster. Tillslut nådde vi trots allt namche bazar.

I namche stannar vi två nätter för att acklimatisera oss till höjden. Phakding var på 2600m och namche är på 3400m så det kan nog vara bra att vänja sig vi höjden. Har inhandlat en fleecejacka, förkylningsmedicin, vantar och baby wipes så nu är jag redo för mer vandring.

/Sabina

Everest trek day 1 - 9 oct

Ber om ursäkt för röran och bristen pa foton på bloggen, ska försöka fixa så inläggen kommer i rätt ordning så snart jag får tag på en någorlunda snabb internetuppkoppling.

Första dagen med vandring varade bara i tre timmar vilket var bra, det fick oss att testa på vandringen utan att det hann bli allt för jobbigt. Träffade en svensk grupp på hotellet i phakding. Kändes skönt att få prata svenska med någon vilket jag inte gjort på två månader. Var nog aningen för ivrig och väldigt osvensk när jag inte kunde sluta prata någon slags dålig svenska. Det är märkligt hur fort man förlorar flytet i språket om man inte aktivt använder det. Jag hade svårt att hitta ord och blandade friskt svenska med engelska. Ganska snart började det flyta på igen och det var väldigt kul att få prata sitt modersmål igen, jag saknar faktiskt svenskan.

Vandringen så här långt går otippat bra. Vi verkar vara rätt jämnsnabba i vår grupp och alla är väldigt vänliga och enkla att prata med. Vägarna vi går på är rätt breda och vi möter många andra grupper av turister. Det som saktar ner tempot mest är när vi möter grupper av yaks (vet inte det svenska ordet för detta djur). Yaks ser ut som stora tjurar med lång päls. Hornen ä snurrade och de använda för att bära tunga varor uppför bergen. Yaks är magnifika om än aningen läskiga, man vill inte komma i kläm mellan en yak och en bergvägg. Vi blir tillsagda att hålla oss på bergsidan när vi möter yaks, annars finns risk att man blir nerputtad från vägen och ber i dalen. Vi möter även sherpas, folket som bor i Everest-området. De ser väldigt tibetanska ut med höga kindben och runda ansikten, påminner lite om samer faktiskt. Sherpas är väldigt starka och kan bära 100kg på sina ryggar. Även våra bärare är sherpas och en bärare bär två av våra gigantiska väskor på sin rygg. Till saken hör att en sherpa i snitt är huvudet kortare än mig. Min väska väger ca 15kg och Julias minst lika mycket, hoppas vår sherpas får bra betalt.

Idag försökte vi lära känna varandra och pratade med folk på hotellet som var på väg ner från everest. En av kvinnorna gav oss goda råd om vad vi borde införskaffa. Hon tyckte vantar och baby wipes var de två viktigaste inköpen och båda kunde vi köpa på nästa stopp, namche bazar. Vi lyssnade ivrigt på hennes berättelser och frågade ut henne om vilka partier av vandringen som var svårast. Vi fick reda på att morgondagens vandring var en av de jobbigaste eftersom den innehåller ett mycket långt brant parti.

Jag är fortfarande förkyld men ser ändå fram emot mer vandring och vackra snötäckta bergstoppar.

/Sabina

Flying to Lukla

Väntar på flyget mot lukla. Uppenbarligen tog våra guider för lång tid vid incheckmingen så vi måste vänta på nåsta flyg. Flyger med sita air som inte verkar vara ett av de mer pålitliga flygbolagen. Är för första gången någonsin riktigt rädd för att flyga. Det positiva är att jag inte är ensam och att flygturen bara tar 35minuter. Hoppas på att flyget ska avgå som planerat om en timme och att vi ska överleva denna flyg- och vandringstur.

Igår spenderade jag och julia i thamel för att shoppa hikingprylar och hikingkläder, det tog oss hela dagen. Planen var att shoppa och att uppdatera min blogg men det sistnämnda hanns tyvärr inte med. Jag har så mycket att berätta men jag antar att vi får ta det när jag kommer hem istället. Så åter till min gårddag. Jag köpte ett extra par vandringbyxor, medicin mot min förbannade förkylning, tabletter för rengöring av vatten, ficklampa och en massa snacks. Fick bara ta med 10kg och väskan i sig väger säkert 3 bara den. Köpte snacks så som granola bars och musli som jag hoppas ska räcka i två veckor. Först vid ett på natten var vi klara med packningen och kunde somna. Hostan höll i sig och verkar ha blivit värre trots de-cold-tabletterna och all annan medicin jag tagit. Vi var tillsagda att vara redo kl 5 så vi satte väckarklockan på 4.30. 4.15 väcks vi av att joe knackar på vår dörr för att meddela att vår taxi redan är på väg. Vi skyndar oss och är redo ca 4.45, hoppar in i taxin och får stå och vänta i säkert 20minuter utanför flygplatsen. Tillslut kommer vår guide och vi ställer oss i kön till ingången, väl inne visar det sig att vi är för sent ute och några andra har tagit våra platser. Så nu väntar vi på nästa flyg som ska avgå om ca en timme om allt går som det ska.

Jag är väldigt nervös och all denna väntan gör det inte direkt bättre.