Structure?

Min by, Rampur

Ber om ursakrt for helgens deppiga inlagg. Nu kanns det lite mindre ensamt och lite mer genomforbart.

Det ar fortfarande ensamt sa klart, men jag har hort ryktas om att det ska komma en till volontar hit nasta vecka. Hoppas, hoppas, hoppas att ryktet ar sant. En annan sak som gor livet lite lattare ar att barnen runt omkring mig har lugnat ner sig en aning, kanske for att de har skadat ben och deras syster precis har lamnat stan men jag ar tacksam for det lilla lugn jag far. Dessutom har jag helgen att se fram emot! Jag och tva andra volontarer ska ses i Pokhara for lite turistande. Ska bli skont att fa prata med andra som kan engelska och som ar i samma sits som jag ar. Kommer troligtvis stanna i Pokhara lordag-mandag, jag hoppas och tror att det inte ar riktigt samma hetta dar som har.

Den har veckan har jag forsokt fa nagon slags struktur och forsokt fa in lite rutiner. De rutiner som jag har forsokt att satta ar:
6.30 frukost (te + kakor)
7.00-9.00 laxlasning pa barnhemmet
9.30 dalh baath (linser och ris)
10.00-13.00 Undervisa tre klasser i skolan (alltid oklart vilka klasser)
13.00 lunch (te + kakor)
13.00-16.30 vila eller ga in till "stan" Rampur
16.30-18.00 laxlasning pa barnhemmet
18.00-19.00 fri lek pa barnhemmet
19.30 dalh baath
20.00 diskning tillsammans med dottrarna
21.00 sovdags

Nepaleserna ar dock valdigt daliga pa att folja mitt schema...

Armband fran vardmamman

I veckan har jag fatt armband i rott fran vardmamman i familjen. Tre armband per handled. Rott i Nepal star for att man ar gift sa antingen har hon missforstatt mitt forsok till att kommunicera eller sa ar det nagon slags pik till mig, eller sa hade hon bara rott. Det visade sig att mina hander och armleder ar aningen storre en genomsnitts nepalesens sa for att fa pa mig armb\anden sa anvande mamman vasselin och mycket vald. Raknar med att inte ta av mig armbanden under hela min vistelse har.

Ungefar sa har ser nickningen ut som alltsa betyder ja

Vad mer har jag gjort de senaste dagarna? Jo, just det jag har forsokt kommunicera med mina lararkollegor, vilket har gatt sadar. For det forsta ar de andra lararnas engelska aningen bristfallig (tank en genomsnittlig femarings engelska i Sverige). Kommunikationen forbattras inte direkt av att kroppsspraket i Nepal skiljer sig fran det i Sverige. Fragar jag nagot sa lutar de huvudet at sidan och rycker pa axlarna, nagot som jag tolkar som ett "ok da, men jag vill helst inte", nickningen betyder "ja" har jag fatt lara mig. En annan sak som eleverna ofta gor ar att de vinkar bort mig som att de vill att jag gar nar de egentligen vill att jag ska komma. Dessa saker ar valdigt forvirrande aven nu efter att jag lart mig vad de betyder.  Dessutom far jag kanslan av att de alltid vill vara en till lags och att de darfor hellre sager ja an erkanner att de inte har fortsatt. Detta har lett till ett otal missfortsand. Jag tror till exempel fortfarande inte att lararna pa skolan har forstatt min onskan om att bara undervisa pa formiddagarna sa att jag kan spendera mer tid pa barnhemmet.

En lektion i singular och plural

Oj, jag glomde nastan bort att beratta det varsta som har hant i veckan! Jag hade lektion med klassen pa bilden och de var ganska hogljudda, delvis pga att vi gjorde ovningar dar de var tvunga att vara aktiva och ga fram till tavlan. plotsligt dyker den mest fruktade lararen upp. Hon skriker nagot at eleverna och fragar mig vilka som inte har skott sig. Jag berattar vilka tva som varit mest hogljudda, varpa hon gar fram och slar bagge hart pa kinderna och drar dem i haret. Jag visste inte vad jag skulle gora, kandes som jag bidragit till slagningen. Hon fragade aven vilka mer som varit olydiga men jag kunde inte namnge fler eftersom det direkt resulterat i slag. Hon gick da fram till tva av eleverna och slog dessa for att de uppenbarligen "ofta inte kom till skolan", undra pa om de blir slagna de dagar de faktiskt tar sig till skolan. Vad gor man nar man bevittnar nagot som det har? Jag ar ju bara dar for att hjalpa till och kan inte lagga mig i alla deras udervisningsmetoder samtidigt som man ju inte kan tolerera att barn blir slagna. Efter att lararen lamnat mitt klassrum gick jag fram till de slagna eleverna och kollade sa att de var ok, vilket de verkade vara aven om de var skarrade. Jag forsokte aven ge dessa elever extra mycket bekraftelse pa allt bra de gjorde resten av lektionen. Efter lektionen var de slagna eleverna de som inte ville lamna skolan och bara ville att jag skulle fotografera dem. Svart att hantera, om det hander igen vet jag inte vad jag ska gora sa jag tar garna emot tips!

Mattestudenter pa barnhemmet

Tur att jag har barnhemmet att ga till efter skolan ar over. Pa barnhemmet ar barnen alltid glada och valdigt tacksamma for all hjalp de far. De ar aven bra pa engelska vilket gor att mina konversationer dar ar aningen mer givande an de jag har i skolan. "Mamman" pa barnhemmet har aven hon helt ok engelska vilket gor det hela annu battre!

Just det, jag har ett boktips, "Little Princes". En mycket bra bok om en kille som aker till Nepal for att volontararbeta. Kanner igen valdigt mycket i boken och det ar det narmsta jag kan komma  just nu till utbyte med andra volontarer. Boken rekommenderas starkt! Nu drar jag hemmat, mot barnhemmet! /Sabina

Aryan, den starka. Vill alltid leka istallet for att gora laxor

My School

Nar jag vaknade imorse sa var det dags for en ny vecka och en ny skoldag. I Nepal har man manga helgdagar och kanske ar det darfor man bara ar ledig en dag i veckan, namligen pa lordagar. Det forsta som hande idag var att det var avskedscermoni for Markus, en annan volontar fran Danmark. Markus var den sista av tre andra volontarer som akte tillbaka till Kathmandu. De tidigare var Tim fran Frankrike och Eleanor fran England (som gav upp nar hon hittade en orm i duschen). Nu ar jag alltsa lamnad ensam har i Rampur, eller i alla fall ensam vasterlanning. Jag har dock fatt hora rykten om att det ska finnas en belgisk kille som bor ovanpa bageriet, kanske far jag soka upp honom om jag kanner mig allt for ensam. En postiv sak med att vara ensam ar att jag troligtvis kommer soka mig in till stans interentcafe oftare an jag gjorde nar jag hade verkliga manniskor att prata med.

Avskedscermoni for Eleanor och Tim

Det jobbiga med att inte ha andra volontarer har ar delvis att man inte har samma referensramar som alla andra, att man inte kan jamfora mot sitt liv dar hemma och kanske det jobbigaste av allt namligen att man inte kan ha ordenliga samtal med nagon. Manga av barnen i familjen jag bor hos pratar ratt bra engelska men jag kan inte ha nagra djupa samtal med dem. De flesta vuxna har usel engelska, sa aven alla larare som undervisar (aven i engelska) i skolan. Det fanns en dotter i familjen som pratar bra engelska men aven hon akte till Kathmandu idag. Idag kanner jag mig darfor ratt ensam.

Kamela, dottern i familjen med bast engelska

Som tur var hade jag en ratt bra dag i skolan, for en gangs skull. Jag lovar att skriva mer om skolan i ett senare inlagg, det finns helt enkelt for mycket att skriva om sa jag vet inte ens vart jag ska borja. Det verkar inte vara sa vanligt med kameror har sa om man kan muta eleverna med att de far vara med pa foto om de skoter sig, vilket ar bra. Tror inte det skulle fungera i Sverige, men vem vet det kanske ar vart ett forsok?

Pa rastern ar de jattesota, pa lektionerna not so much...

Overvaningen pa skolan, dar gar klass fyra och fem

Sota elever

Barnhemmet som ligger i anslutning till min skola. Pa barnhemmet hjalper jag till med laxlasning.

Jag ar medveten om att barnen ser valdigt sota ut pa bilderna men skenet bedrar. Klass 5 ar sota och gar ratt bra att undervisa eftersom de oftast forstar vad jag fragar, eller i alla fall ATT jag fragar.

Ja, bilden ar tillgjord

Jag har alltid sa har glada och entusiastiska elever i klass 5

Klass 5 ar bra aven om de inte ar sa har bra

Klass 1 hade jag for forsta gangen idag och de gomde sig under borden, vi gick igenom alfabetet, siffrorna och larde oss gissa djur som jag ritade pa tavlan. Lararna i personalrummet intill skrattade at mig nar jag kom tillbaka, jag antar att de hort min lektion. Vet inte om det ar positiv eller ngativt och kan inte fraga eftersom jag inte forstar deras engelska...

Elever i klass 1 och 2

Min skola, klass tva och tre

Nu ar det nog bast att jag beger mig hemmat. Hoppas att det inte regnar ute och att varmen avtagit lite. Det har med att alltid svettas vanjer man sig vid men jag skulle anda foredra lite lagre temperaturere an 35 grader.

Bjuder pa en svettig bild sa att ni forstar hur jag har det varje dag, hela tiden. Till vanster min brittiska van Eleanor och till hoger min vardmamma.

Alone in the middle of nowhere

Om ingen har nagot emot det sa fortsatter jag skriva pa svenska, kanns bekvamast sa.

Ok, sa nu har verkligheten kommit ifatt mig, eller jag vet inte om man kan kalla det verkligheten nar det kanns sa annorlunda mot allt vad jag ar van vid. Till och med tiderakningen ar annorlunda har. Tydligen ar det ar 2069 nu vilket kanns lite ironiskt med tanke pa att det snarare kanns som jag skickats 50 ar tillbaka i tiden an 50 ar in i framtiden. Det som ar bra ar att det kanns lite som hemma nar man blir bjuden pa nybakat brod och munkar, man maste akta sig for myggor och man forstar nastan ingenting av vad nagon sager. Kanns precis som att vara hos mummi (farmor) och ukki (farfar) i norra Finland, fast med extrem varme istallet for kyla.

Mitt hem

Mitt rum

Disk- och allmant tvattutrymme

Buffalo till vanster, dusch i mitten och toa till hoger

Igar var det lordag vilket innebar att alla var lediga. Lordag ar den enda vilodagen, vilket nog ar tur for det var den mest intensiva dagen hittills. Mycket mer intensivt an elefantbadning, djungelvandring och dansuppvisningsdagen var. Lordagen inleddes med getslakt. Kvallen innan hade pappan i familjen varit och hamtat en till get som gjorde sallskap med den redan existerande geten pa familjens baksida. Innan jag gick och lade mig pa kvallen sa pkade pappan pa getterna och sade med ett flin "Sister, tomorrow we cut. You camera." Dagen efter var det fullt av manniskor som skulle hjalpa till med slakten, jag gomde mig pa framsidan av huset och vagrade flytta pa mig. Rannan som syns pa bilden anvands vanligtvis for att transportera vatten eller buffaloskit men fungerar tydligen ocksa bra att tvatta likdelar fran get i, att tvatta i eller varfor inte att diska i. Inte undra pa att jag blivit magsjuk... Som tur ar sa ar magsjukan over nu och detsamma galler for slakten.

Mordplatsen

Nu kanske ni tror att det var slakten som gjorde att jag hade en forskracklig lordag, men ni anar inte hur fel ni har. Det som tog kal pa mig var alla dessa barn som inte verkar kunna halla sig borta ens i fem minuter. Visst, nepalesiska barn ar sota men ar det verkligen for mycket begart att fa sitta och lasa eller skriva lite ifred nagon gang da och da? I gar tog jag med mig tvillingarna och deras systerdotter in till Rampur centrum. Det skiljer egentligen ett ar emellan men de beteer sig som tvillingar, tror Katy kallade det skentvillingar, stammer det? I vilket fall, de sminkade sig och gjorde sig fina eftersom vi skulle in till stan och fika. Vi kommer in till stan och stan visar sig vara ungefar i storleken grangesberg centrum (vet du inte vad grangesberg ar, las obefintligt). De har en sak och det ar "The Bakery". Bageriet som verkar ha en sorts kaka/tarta, glass och lask. Anda ar det dar som alla hangeroch det ar dit som alla volontarer blir bjudna av sina vardfamiljer. Jag bjod pa fika och tjejerna fick varldens sockerchock och kunde inte sluta fnissa. Jag tror inte de ater sa mycket socker i vanliga fall.

Pa vag till Rampur under paraply for att skydda oss mot solen

Galna sockerfyllda barn

Val hemma fran Rampur sa hade jag ordentligt ont i huvudet, troligtvis en blandning av skrikande barn och vatskebrist. Kande bara for att lasa och skriva lite dagbok men det var lattare sagt an gjort. Barnen borjade fraga vad jag laste, klangde pa mig och ville leka diverse lekar, tog min penna och borjade skriva saker pa nepali i min dagbok,... det var helt enkelt inte riktigt vad jag behovde.

Utmattad efter en intensiv ledig dag

En av ungarna ar utveklingsstord och kan inte rora benen. Hon ar 11 ar och tvillingsyster till tjejen i gult som var med till bageriet. Den utvecklingsstorda tjejen pratar inte ett ord engelska och forsoker hela tiden kommunicera med mig, sa aven igar. Det var ratt kul ett tag men det kraver att man har energi , vilket jag inte hade igar. Jag gjorde mitt basta och satt med henne i flera timmar, kul men extremt utmattande. Behover jag saga att jag sov gott inatt?

/Sabina

My Host Family

I dag blir det pa svenska eftersom jag behover kanna att nagot i mitt liv ar som det brukar vara.

I gar kom jag till Rampur, som ar den lilla byn dar jag ska bo de kommande fyra manaderna. Inne i "stan" finns som ni marker ett internet cafe sa att jag an halla er lite uppdaterade kring vad som hander. Tyvarr gar strommen i detta land ungfar varannan timma sa det ar lite opalitligt, men sa ar det me nastan allt har. "Nepali time" ar ett uttryck jag blivit tvungen att lara mig och det gar att aplicera pa i princip allt. Nepali time innebar att om man bestammer att ses n specifik tid, sagt 16.00 sa kan personen man bestamt med dyka upp en timme tidigare, en timme senare eller inte alls. Det fungerar ofta ok men ar enormt frustrerande om man ska med en buss, ett flyg eller om man bara ar svensk och van vid punktlighet.

Familjen som jag bor hos ar bra men det ar stor skillnad mot ett svenskt hem, saklart. Familjen bestar av mamma (ama), pappa (baba) och 8 barn, plus nagra fler slaktngar som jag inte helt lyckats ta reda pa vilka de ar och som inte verkar bo dar utan bara hanga dar som dagarna. En av dottrarna ska bli engelsklarare sa hennes engelska ar bra, aven tva av hennes syskon pratar bra engelska medan resten av familjen forsoker prata nepali med mig. Viktiga ord jag lart mig ar rambro=bra och mito=gott.

Idag skulle skolan ha borjat men i gar kvall bestamde regeringen att det skulle vara helgdag idag pa grund av en muslimsk hogtid. Forutseende ar inte nepalesernas starka sida... Istallet har jag och en brittisk tjej, Eleanor, varit pa barnhemmet som ligger i anslutning till skolan och hjalpt till med laxor. Det var intressant men det ska bli kul att borja undervisa.

Hos den familj jag ar hos nu ska jag vara kvar i tva veckor, sedan ska jag byta familj och borja undervisa i munktemplet i stan, det blir intressant. Kanns skont att ha en annan vasterlanning att umgas med eftersom allting ar sa annorlunda har. Eftersom Sverige och England ar valdigt lika sa har vi mycket att prata om och manga jamforelser att gora. Nagra av de storsta skillnaderna mot i Sverige ar sangen, duschen och varmen. Sangen har ar alldeles for kort, stenhard och har ett stort myggnat ovanfor sig. For att kunna sova i varmen sa har man en hogljudd flakt pa hela natten (om inte strommen har gatt). Duschen ar i ett skjul bredvid toaletten. Toaletten ar ett hal i marken och duschen en slang genom ett hal i vaggen, slangen ar i midjehojd och vattnet ar sjalvklart iskallt. Att vattnet ar iskallt gor mig ingenting, det ar faktiskt det jag ser fram emot mest varje dag. Vi hade 5 grader igar och idag tror jag det ar annu varmare sa en kall dusch ar precis vad man behover. Jag tror aldrig jag har svettats sa mycket som de har senaste tre dagarna i Chitwan och Rampur. Det ar inte bara hett utan det ar dessutom valdigt fuktigt vilket gor att man ar konstant blot. Langtar efter svensk sommar...

Under den senaste veckan tror jag att jag har gatt ner flera kilo, eftesom kosten ar sa annorlunda mot den i Sverige. Har ater man Dalbath som ar ris med linssas, ibland har man aven gronsake till sin dalbath. Dalbath ar den ideala maten efterosm den tydligen passar bra som frukost, lunch och middag! Risfalten ar manga har och familjen forsorjer sig sjalva pa ris, potatis, gronsaker buffalo och get.

Jag ska forsoka ta mycket kort. Eftersom internet ar langsammare har an det var i Sverige for tio ar sedan sa tar det en evighet att lagg upp bilderna. Jag ska fosoka lagga upp lite bilder i vecka anda sa att ni far se hur skolan och familjens hus ser ut.

/Sabina

Chitwan National Park

The canoe that took us over the river

Today has been the adventurous day. Me and five other volunteers have been in the jungle of Chitwan. We had a guide with us who took us over the river and into the mighty jungle. From the jungle you could see the mountains in the background which was amazing. In the jungle you can supposedly see bear, tiger, elephant and rhino. We walked for four hours before we saw it, the rhino. It was lying in the water and when he saw us he got up and started walking towards us. He was scary but beatiful.

The other volunteers

Typical houses for Chitwan and the Tharu people

After the jungle walk we washed elephants, or rather they washed us. We sat on the elephant while the elephant used his trunk to wash himself. It got really wet but at the same time it was so much fun.

Bathing elephants

Yesterday consisted of a very long bus ride (5hours) and a lot of walking. The best place we went to was the elephant breeding place where they had plenty of baby elephants.

A baby elephant

The elephant breeding place

This afternoon we will get to ride elephants and hopefully while riding them we will see tigers! Tonight we will also get to see the local Tahru people's traditional dance and we will go canoeing. These last couple of days have been the best ones so far. On Monday classes will start and hopefully I will get to do a lot of teaching. I don't think I will be able to get to a computer anytime soon, but I'll try to keep you updated as often as I can.  Here are some pictures from the jungle walk, the pictures I took of the rhino are all very blurry, probably because I got a bit frightened...
/Sabina

The view on our jungle walk

Our guide on the jungle walk

Jungle walk with other volunteers

Jungle walk

Nepalease Family and Crazy Monkeys

Short update today because of bad internet connections. Can't upload any pictures but hoping I'll be able to fix that for tomorrow.


Went to have dinner with a Nepalease family yesterday and it ended up being the best experience so far of this trip. I was given very spicy food and got to meet the entire family which consists of about 15 people all together. Everyone was very nice to me and some of them spoke a bit of English while others tried to communicate in Nepali instead. It was an amazing day and I will put the pictures up as soon as I have a chance.

Today I've been at a temple and almost been attacked by monkeys, an interesting day which I'll tell you all about as soon as I can find the time and a good internet cafe.

Tomorrow I'm leaving Kathmandu for the national park in Chitwan. The bus ride there will take us about 5 hours and I'm going together with some other volunteers from the hostel. I'm hoping to see some tigers in Chitwan (Johanna, I promise to take pictures) and have been told we will get to ride an elephant and wash an elephant (not sure if you want to see pictures of that...). Now it's time to get back out in the rain to the hostel and hopefully have my second (and last) language lesson!

Miss you all!
/Sabina 

Walking the Streets of Kathmandu

If you think this street is narrow than you should see the rest of them

Today I have been the typical tourist by walking around the city exploring and observing. A summary of what I have done today:

* Learned nepali

* Seen Dalbar Square

* Talked to Nepali people

* Been invited to a family celebration (of some sort)

A Nepali square

Motor vehicles are the way to get by in Kathmandu

Walking around the streets of Kathmandu makes you appreciate the organized Swedish society even more. There are no systems for anything. The electricity and the water goes off every now and then, which is no wonder considering what the wires look like.

Electricity problems, wonder why?

The streets of Kathmandu are crowded, but more by Nepali people than by tourists. However, you feel safe walking around the streets on your own even though you often are approached by shop owners or random people on the street. Sure a lot of the time people are too pushy but at the same time most of them are really friendly and most helpful. Like today for instance. I was walking around at Dalbar Square and three students came up to me asking for money for their school library. They were very friendly and tried to help me with a few questions I had. They might have been 15 years old or something like that and I tried talking to them in English (learned Nepali was maybe an overstatement...) but it was actually really hard to communicate with them. They could undestand parts of what I was saying and could answer questions like "what is you name?" They did however find it very difficult to answer questions like "What is the name of this building or this house?" which surprised me a bit. I thought students would be better at speaking English than they are. 

I still don't know the names of these buildings, but as with everything else it will cost you money to go seem them (at least if you are a tourist)

Another most helpful Nepalease person I met today was in one of the shops. I was there to buy some pants that are more suitable to the heat than my Swedish pants are. He and his mom were working in the shop and they offered me chai tea and we had a long chat. The chat ended with me being invited to their home tomorrow. They were having some celebration and all their uncles and family were coming from outside villages. His mother was going to cook typical Nepalese food for me and they were going to pick me up outside my hostel. They were most friendly so you have nothing to worry about mom :). So, yes I guess I'm going there tomorrow!

What else did I do today? Right, my Nepali course started. Usually there are about ten volunteers taking the course but this week I'm all alone with the teacher. Imagine having classes like that back home, and with a student like me!... I did however find it most difficult being a student, it was really hard when the teacher asked me to make Nepali sentences based on the narrow vocabulary and grammar I had been given. So you're all wondering what I know so far right? I know that the word order is different from English. The word order in English is Subject Verb Object, while in Nepali it is Subject Object Verb. The gramar seems much easier than English grammar and there are few exceptions from grammar rules, which makes life much easier.Well here are some basic phrases for you:

Namaste=Hej

Tapaai ko naam ke ho?=What's you name?

Mero naam Sabina ho=My name is Sabina

Kati?=How much?

The last word being the most useful when shopping. You take the price you're given and divide it by four and then you start your way towards an agreeable price for both of you. Takes some time to get into but I'm learning from my fellow volunteer friends. Most things are very cheap here anyways but you still feel like a fool everytime you realize you've payed double than someone else has. 

Volunteer friends, both good at bargaining

I'll do my best to learn Nepali this week before going to Chitwan on Friday. I will start my teaching on Monday morning and I have been told that most student have no respect for their teachers and that teachers hit students whenever they misbehave. Sounds a bit different from Swedish school, but then again most things are different here in Nepal.

Now I have to get back to the hostel through the busy streets and home to an uncomfortable bed with barking dogs outside the window. Liking Kathmandu but I can't say I'm in love with the city.

Namaste

Sabina

Cosy cafe for backbackers and volunteers

Shops are often arranged so that all shops which sell necklaces are put next to each other, a bit strange...

You see people carrying heavy things all the time both on their backs and on their heads

Packing

It is almost time now. Only three more days before I leave my comfortable, calm life in Sweden for the unknown Asian country Nepal.

I'm not packed at all yet, because how do you decide what to pack for five months in a country you've never been to before? Should I pack for summer or winter? Should I pack my favourite clothes or clothes that can be thrown away when I leave? Should I pack a lot or as little as possible? All of these choices are driving me mad and therefore, no packing has been completed so far.

For the moment my main priority is to make sure I say bye to all of my friends before I leave. It feels as if I will be leaving for a lifetime when in fact it's only for five short months. How much do you usually get done in five months anyway? The only thing I will be missing out on is the rainy autumn days which will grow darker and more depressing for each day that goes by, right? But I can't help wondering how on earth I will be able to manage without my family and friends for half a year. Is this really such a good idea?

Right, stop thinking about what I'll miss and get back to packing! Most important is my camera, my money and my passport I guess that everything else could be bought in Nepal. After all, how different could it be?...

/Sabina

Off to Nepal

To be a teacher is a great job and to be a teacher in Sweden is amazing. But sometimes I find myself wondering if there's something else to life and if there is more that I could do in order to make the world a better place. Everyone knows that Sweden is a secure and a very comfortable country to live in. We have everything we need and we go about our everyday lives living as if everyone else in the world has the same luxury as we do. 

But is it really material things that matter? Isn't there anything else that is more important? Let's find out! I'll soon be on a plane to one of the world's poorest countries, Nepal. In the middle of the country is a place called Chitwan where I will spend the next four months. I will live with a local family of six and work in the local school as a teacher for the local kids. I'm working for the organization RCDP, and I'm working for free. 

Raoul Wallenbergskolan, Sweden

Basundhara Community School, Nepal

I have an employment at Raoul Wallenbergskolan in Uppsala and I love my students, most of the time anyways... I have the best colleagues in the world, my family is amazing and I have fantastic friends but sometimes you need to question what you have and challenge yourself. This is why I'm going away; I need to challenge myself, my own ideas and my own prejudice against other cultures and people. 

In this blog I will give my personal view of what living and teaching in Nepal is like. I hope you'll enjoy it and please keep in touch; I'll be more than happy to answer any questions you have!

/Sabina