Alone in the middle of nowhere

Om ingen har nagot emot det sa fortsatter jag skriva pa svenska, kanns bekvamast sa.

Ok, sa nu har verkligheten kommit ifatt mig, eller jag vet inte om man kan kalla det verkligheten nar det kanns sa annorlunda mot allt vad jag ar van vid. Till och med tiderakningen ar annorlunda har. Tydligen ar det ar 2069 nu vilket kanns lite ironiskt med tanke pa att det snarare kanns som jag skickats 50 ar tillbaka i tiden an 50 ar in i framtiden. Det som ar bra ar att det kanns lite som hemma nar man blir bjuden pa nybakat brod och munkar, man maste akta sig for myggor och man forstar nastan ingenting av vad nagon sager. Kanns precis som att vara hos mummi (farmor) och ukki (farfar) i norra Finland, fast med extrem varme istallet for kyla.

Mitt hem

Mitt rum

Disk- och allmant tvattutrymme

Buffalo till vanster, dusch i mitten och toa till hoger

Igar var det lordag vilket innebar att alla var lediga. Lordag ar den enda vilodagen, vilket nog ar tur for det var den mest intensiva dagen hittills. Mycket mer intensivt an elefantbadning, djungelvandring och dansuppvisningsdagen var. Lordagen inleddes med getslakt. Kvallen innan hade pappan i familjen varit och hamtat en till get som gjorde sallskap med den redan existerande geten pa familjens baksida. Innan jag gick och lade mig pa kvallen sa pkade pappan pa getterna och sade med ett flin "Sister, tomorrow we cut. You camera." Dagen efter var det fullt av manniskor som skulle hjalpa till med slakten, jag gomde mig pa framsidan av huset och vagrade flytta pa mig. Rannan som syns pa bilden anvands vanligtvis for att transportera vatten eller buffaloskit men fungerar tydligen ocksa bra att tvatta likdelar fran get i, att tvatta i eller varfor inte att diska i. Inte undra pa att jag blivit magsjuk... Som tur ar sa ar magsjukan over nu och detsamma galler for slakten.

Mordplatsen

Nu kanske ni tror att det var slakten som gjorde att jag hade en forskracklig lordag, men ni anar inte hur fel ni har. Det som tog kal pa mig var alla dessa barn som inte verkar kunna halla sig borta ens i fem minuter. Visst, nepalesiska barn ar sota men ar det verkligen for mycket begart att fa sitta och lasa eller skriva lite ifred nagon gang da och da? I gar tog jag med mig tvillingarna och deras systerdotter in till Rampur centrum. Det skiljer egentligen ett ar emellan men de beteer sig som tvillingar, tror Katy kallade det skentvillingar, stammer det? I vilket fall, de sminkade sig och gjorde sig fina eftersom vi skulle in till stan och fika. Vi kommer in till stan och stan visar sig vara ungefar i storleken grangesberg centrum (vet du inte vad grangesberg ar, las obefintligt). De har en sak och det ar "The Bakery". Bageriet som verkar ha en sorts kaka/tarta, glass och lask. Anda ar det dar som alla hangeroch det ar dit som alla volontarer blir bjudna av sina vardfamiljer. Jag bjod pa fika och tjejerna fick varldens sockerchock och kunde inte sluta fnissa. Jag tror inte de ater sa mycket socker i vanliga fall.

Pa vag till Rampur under paraply for att skydda oss mot solen

Galna sockerfyllda barn

Val hemma fran Rampur sa hade jag ordentligt ont i huvudet, troligtvis en blandning av skrikande barn och vatskebrist. Kande bara for att lasa och skriva lite dagbok men det var lattare sagt an gjort. Barnen borjade fraga vad jag laste, klangde pa mig och ville leka diverse lekar, tog min penna och borjade skriva saker pa nepali i min dagbok,... det var helt enkelt inte riktigt vad jag behovde.

Utmattad efter en intensiv ledig dag

En av ungarna ar utveklingsstord och kan inte rora benen. Hon ar 11 ar och tvillingsyster till tjejen i gult som var med till bageriet. Den utvecklingsstorda tjejen pratar inte ett ord engelska och forsoker hela tiden kommunicera med mig, sa aven igar. Det var ratt kul ett tag men det kraver att man har energi , vilket jag inte hade igar. Jag gjorde mitt basta och satt med henne i flera timmar, kul men extremt utmattande. Behover jag saga att jag sov gott inatt?

/Sabina